Till Föreningen Ölands Järnväg:
Författaren och zoologen Carl Fries (1895-1982) tar en sensommardag 1920 tåget från Färjestaden till Ottenby station i Näsby. Han hyr in sig i ett hus i Näsby och stannar troligen några dagar.
I en av de bevarade besöksböckerna vid fyren Långe Jan, avslöjar en autograf att Carl Fries besökte Ölands södra udde 24 augusti 1920.
Tillsammans med en fyrvaktare njuter han av solnedgången från fyrens balkong.
Om tågresan, fågelupplevelserna och stunden i fyren, skriver han i sin bok ”Färder och fåglar” (Lindblads förlag, Uppsala 1925) på sidorna 36-40 i kapitlet ”Vid fåglarnas Kap farväl”.
”När flyttfåglarnas levande våg med hösten välver tillbaka mot söder, rör den sig icke jämnt över land och hav. Den följer vissa urgamla stråk, den hejdas där landet är gott för de färdande.
På sådana ställen, där de flyttande skarorna rasta och samlas, kan efteråret bjuda ett mäktigt skådespel av myllrande vildfågelliv. Ett sådant av ålder berömt är Ölands södra udde.
Ditned, där den långa ön sakta sänker sitt flacka land under vatten, kom jag en sensommardag för fåglarnas skull.
Från Färjestaden går järnvägslinjen ned genom den bördiga slättremsan, begränsad på ena sidan av sundet, på den andra av landborgens plötsliga stigning, där kalkstenens skiktade hällar springa fram i branten och där överst, mellan kvarnarna på krönet, alvaret drager sin lugna kontur under himlen.
Mellan de präktiga fälten, där sockerbetorna frodas och där vetebärgningen just är i gång, välva sig lövängars yppiga trädkronor, under höga halmtak lysa i gråvitt byarnas kalkstenslängor, över de tusen stengärdesgårdarna klänger en rikedom av björnbärsrevor och buskar och örter och björnbärsrevor igen.
Järnvägen äntrar landborgen och går tvärs över alvaret. I oändlighet mot söder och norr drager dess gulnade stäpp, blott vid östra och västra horisonten skönjer man bygdens hägrande rad av gårdar och väderkvarnar.
Men vi hinna den östra kustens bygd och så äntligen Ottenby, järnvägens ändpunkt i söder.”
”Så skall livet svärma omkring dig, medan du vandrar efter stranden den långa ängen [Schäferiängarna, min anm] ned igenom. Lutar det då mot kvällen kommer du lagom tills fyren skall tändas.
När du suttit en stund däruppe hos väktaren, medan solnedgångens färger slocknat över havet, och slutligen går hemåt över den flacka udden, skola vadarfåglarnas locktoner ur rymdens natt, den starka doften av multnande tång och fyrens svepande ljussektorer ännu i sensommarnattens mörker säga dina sinnen var du är – i ett av de stora Sveriges mest sällsamma hörn.”
FOTNOT:
De som i augusti 1920 arbetade vid fyrplatsen Ölands södra udde var:
Fyrmästare Johan Edvard Nyman
Fyrvaktare Alarik Wilhelm Hjelmberg
Fyrbiträde Per Emanuel Österström
En av dessa tre höll alltså Carl Fries sällskap högst uppe i fyren Långe Jan, när solen gick ner 24 augusti 1920.
Mellby 22 februari 2018
Göran Andersson